Som CHILDREN OF BODOMs inte alltför språkligt rumsrene frontman Alexi Laiho kanske hade formulerat det: A new fucking song from fucking MESHUGGAH, fuck yeah!
Det handlar om "Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion", vars titel kommer från följande citat från Albert Schweitzer: "Revenge is like a rolling stone, which, when a man hath forced up a hill, will return upon him with a greater violence, and break those bones sinews gave it motion."
Låten kommer att återfinnas på kommande plattan "Koloss", som släpps den 23 mars via Nuclear Blast, och av detta spår att döma är det ett kanske tyngre MESHUGGAH än någonsin som väntar. Sweeet...
måndagen den 13:e februari 2012
lördagen den 4:e februari 2012
Spotify: Sonic Boom Six
Vad får man om man tar alla de olika musikaliska och kulturella influenser man hittar i den etniska smältdegel som är industristaden Manchester, och kör i en mixer? Ett stycke kreativt vansinne, en av livsglädje bubblande galen mix av ska, punk, dubstep, hip-hop och powerpop - med andra ord SONIC BOOM SIX!
Kombon är ett sådant där gäng som man sannolikt lär älska eller hata men knappast känna sig likgiltig inför, det är de alldeles för säregna för. Jag tillhör onekligen den förra gruppen; efter att ha snubblat över dem av en slump när jag läste om dem i senaste Rock Sound föll jag handlöst. Laila Khans accent är underbar, och jag är barnsligt förtjust i att det omöjligtvis går att genrebestämma dem, en omständighet som även får mig att hålla t.ex. SYSTEM OF A DOWN väldigt högt.
Därmed inte sagt att nämnda band har alltför mycket gemensamt rent musikaliskt, även om de för all del delar samma slags lekfulla kreativitet; det finns nog få band som kan sägas låta som SONIC BOOM SIX. För att uppmärksamma och hylla denna unika vattendelare till band tillägnar jag den nu uppdaterade Spotify-listan helt till dem - tolv låtar vilka garanterat lär få er att hysa en åsikt, oavsett om denna nu blir positiv eller negativ...
PS. De av er som inte har Spotify hittar videos till "Sound Of A Revolution", "For The Kids Of The Multiculture" och "What Doesn't Kill You Make You Stronger" på YouTube!
Därmed inte sagt att nämnda band har alltför mycket gemensamt rent musikaliskt, även om de för all del delar samma slags lekfulla kreativitet; det finns nog få band som kan sägas låta som SONIC BOOM SIX. För att uppmärksamma och hylla denna unika vattendelare till band tillägnar jag den nu uppdaterade Spotify-listan helt till dem - tolv låtar vilka garanterat lär få er att hysa en åsikt, oavsett om denna nu blir positiv eller negativ...
PS. De av er som inte har Spotify hittar videos till "Sound Of A Revolution", "For The Kids Of The Multiculture" och "What Doesn't Kill You Make You Stronger" på YouTube!
fredagen den 3:e februari 2012
Metal Hammer #227 - New Year Revolutions
Jag är vid det här laget inte ens säker på när jag senast körde en genomgång av en blandad promo-CD här på bloggen, så det är fan i mig på tiden. Den samling som nu hamnar under luppen bär titeln "New Year Revolutions", och skall man tro Metal Hammer nummer 227 är den en karta över de band vi bör hålla ett extra öga på under 2012. Återstår att se i vilken utsträckning jag håller med...
Lamb Of God – Ghost Walking
Att döma av det jag hunnit höra av LAMB OF GODs nya platta, kommer den sannolikt att återfinnas på en hel del årsbästalistor här framåt slutet av året. Det finns både driv och tyngd, och Randy Blythe har onekligen en jäkla pipa. Hyggligt representativ för materialet är "Ghost Walking" en låt med gott om kvalitéer, men jag kommer ändå på mig själv med att tänka att "lika underbart köttig som 'Contractor' från förra given är den alls inte". Nu är det för all del en tufft lagd ribba, och detta spår är mer än godkänt.
Corrosion Of Conformity – The Doom
COC har i mitt tycke gjort en del spår som är bland de allra bästa stonerlåtarna någonsin, som t.ex. sinnessjukt svängiga "Born Again For The Last Time". Här har veteranerna bitvis dragit ner på tempot lite, och doomat till sig en smula. Groove finns det dock ändå gott om, och de nästan en aning punkiga snabbare partierna erbjuder snygg variation. De bitvis väl generösa Seattle-vibbarna (jag tycker mig höra en del SOUNDGARDEN) skulle kunna utgöra ett aber, men riffet som börjar efter tre och en halv minut är löjligt skönt och väger upp för detta. Ingen anledning till oro för fansen, alltså – COC rockar fortfarande...
Therapy? – Stark Raving Sane
Andy Cairns galna gäng är något av husgudar för mig; jag kan säkert lista ett trettiotal låtar från en handfull olika skivor som ALLTID funkar att lyssna på. Mina förväntningar är alltså höga när jag trycker på play, men kommer tyvärr en smula på skam. Visst, det är lite crazy, så där, och visst hörs det att det är THERAPY?, men jag skulle ha velat ha mer av antingen melodier eller rå, nervig energi. Nu blir det lite mitt emellan; vare sig riktigt catchy eller riktigt skruvat. Inget vinnarspår.
Cannibal Corpse – Demented Aggression
När det kommer till de kannibalistiska liken vet man vad man får: hyperbrutala blastbeats, misantropi i C# och kompromisslöst mangel... Så även här, och även om jag aldrig varit ett stort fan av bandet får jag erkänna att signaturriffet onekligen funkar riktigt fint, mycket tack vara skinnpiskaren Paul Mazurkiewicz trivsamma turboläge. Är du i behov av att örfilas vaken utgör "Demented Aggression" precis vad du behöver!
Animals As Leaders – Odessa
Att ANIMALS AS LEADERS gillas hos musikkritikerna går att förstå. Intrikat, komplex och elegant mix av tech metal och jazzig prog står på programmet. Detta instrumentala spår imponerar förvisso med den spelskicklighet och lekfullhet det visar upp, men förmår inte riktigt engagera mig hela resan igenom som ren musik betraktat. Stilpoäng ändå för den intelligens med vilken bandet lär charma minst lika många jazzfans som metalfans.
Orange Goblin – Red Tide Rising
Warning – spoiler alert! Nu är det för all del lite tidigt att börja prata i termer som "årets bästa riff" redan de första dagarna i februari, men fan vet om inte refrängriffet i ORANGE GOBLINs "Red Tide Rising" åtminstone kommer att vara en seriös tävlande i de diskussionerna. Lägg till det ett thrash-spår med skönt gung och bra driv där rutinerade sångaren Ben Wards härligt raspiga röst visar vägen, så har ni receptet på denna promos bästa låt. Jag skiter faktiskt i att jag förstör spänningen, det måste bara sägas.
Steelwing – Full Speed Ahead
Svenska STEELWING håller retrofanan högt, och bränner av ett nummer som gjort för (och under) 80-talet. Power metal-gitarrer? Check. Allsångsrefräng? Check. Obligatoriska falsettskrik? Check. Tillräckligt mycket thrashvibbar för att det inte skall bli glamsoppa av alltihop? Check, there too. Alltså, jag är kanske inte den störste tillskyndaren av denna genre, men jag känner igen kvalité när jag hör det, och "Full Speed Ahead" är en riktigt bra låt – så det så.
Monstro – Anchors Up!
MONSTRO är en annan sådan där kritikerfavorit som är tillräckligt säregna i sitt sound för att erhålla kulturcredd. Musikaliskt handlar det om alternativrock som sträcker ut handen till både pop och (i mindre utsträckning) grunge, och det är en cocktail som helt enkelt inte smakar för undertecknad. Visst finns det en skaplig atmosfär hos spåret, och fans av t.ex. U2 kan säkert tänkas gilla detta. Jag passar dock.
Zico Chain – New Romantic
"New Romantic" erbjuder fästande melodier, välproducerad elegans och påtaglig hitfaktor. Under versen – som är lite lagom nervig – är jag därför fortfarande övervägande positiv, det uppenbart amerikaniserade "vi siktar på listorna"-soundet till trots. Refrängen visar sig dock vara värsta CREED- och NICKELBACK-pekoralen, vilket onekligen kittlar kräkreflexen en smula. Jag lämnar ZICO CHAIN med en väldigt kluven känsla: jag är övertygad om att jag just hört en given listklättrare, men likafullt kan jag inte förmå mig att gilla spåret.
Feed The Rhino – Knives
Skulle man döma av introts första sekunder skulle vi ha prog att vänta, men det är inte riktigt vad de hungriga noshörningarna sysslar med. Istället handlar det om atmosfärisk men genuint aggressiv tonkonst som möjligen kan sorteras in som "post-hardcore". Oavsett eventuella etiketter är "Knives" ett skönt spår, där refrängriffet är svårt att inte nicka i takt till och där breaket efter två och en halv minut är riktigt starkt. Stjärna i kanten även för det kompromisslösa vrålandet från vokalisten Joe Cutrera.
Chimp Spanner – Dark Age Of Technology
Paul Antonio Ortiz, eller CHIMP SPANNER som han kallar sitt enmansband, har definitivt lyssnat mer än en och annan timme på band som PERIPHERY, MESHUGGAH och TESSERACT. Här snackar vi matematiskt uträknade stackatoriff, flummigt atmosfäriska ambient-bakgrunder och löjligt elegant solospel på gitarren. Den här typen av musik innebär ofta en svår balansgång mellan det imponerande kreativa och det överdrivet pretentiöst komplexa. CHIMP SPANNER kommer dock ur äventyret helskinnad, då "Dark Age Of Electronica" är ett riktigt behagligt spår.
Här måste jag få göra en liten utvikning aningen off topic. Den genrebeteckning som oftast brukar tillmätas band som de ovan nämnda är "djent", och om man läser på Wikipedia om termen ser man att vissa riktat kritik mot dess giltighet. Tydligen finns det de som menar att ett onomatopoetiskt ord för ett gitarrljud inte kan anses utgöra tillräcklig grund för en egen genre. Ett halvt poäng för det, kanske, för visst har dett gått inflation i att "uppfinna" nya subkategorier av metal. Trots det finner jag det omåttligt roligt att det band som primärt omnäms som kritiker är ROSETTA, av Wikipedia kategoriserade som "post-metal" – för DET är ju också ett jävla logiskt och distinkt genrenamn...
Elimination – Claustrophobia
Thraaaash! ...like it’s 1986, motherf**ker. Med fötterna fast förankrade i den mylla band som SLAYER och KREATOR förädlat, bjuder ELIMINATION på ett spår i klassiskt thrash-stuk. Inte på något sätt oävet, men det har onekligen gjorts både många gånger tidigare och i flertalet av dessa tillfällen minst lika bra. Följaktligen ett aningen överflödigt spår, som dock skall ha stilpoäng för ett riktigt snygt gitarrsolo.
Firebrand Super Rock – Wheel Of Pain
Här svidar vi upp oss i retrokostymen igen, och fyrar av några hjältiga falsettskrik med handen placerad i en snyg pose på vår spandexklädda höft. Vilket årtionde som avspeglas behöver jag knappast specifiera, det listar ni ut själva. Det jag istället kan konstatera är väl att de som gillar den eran sannolikt gillar även FIREBRAND SUPER ROCK. De kan sin sak, och även om "Wheel Of Pain" är något av en bagatell är det ändock en trivsamt charmig sådan.
The Haarp Machine – The Escapist Notion
Efter ett dystert och vagt oroande pianointro brakar "The Escapist Notion" loss i en kaskad av tekniskt avancerad och tämligen illasinnad dödsmetall. Ett välkomponerat spår som är svårt nog för att vara intressant, men tillräckligt lyssningsbart för att även funka praktiskt. Bra growl, samt snygga detaljer som körer och (vad jag tror är) sitarer som emellanåt smyger med i bakgrunden, bidrar också till att höja helheten. Dock känns produktionen lite tunn och basfattig, vilket är ett ganska tungt minus.
Avosetta – Meltdown
Sist ut på denna promo ger sig AVOSETTA tillkänna, och denna bekantskap visar sig vara en väldigt samtidsdaterad, till soundet ganska amerikaniserad kombo som bjuder på musik i gränstrakterna mellan powerpop och alternativrock. Lite som ALEXISONFIRE möter BUSH, kanske? På sitt sätt ganska hittigt, men samtidigt väldigt strömlinjeformat och aningen opersonligt. Njae...
Både högt och lågt på denna promo. Inget klockrent "väl värt att vänta på!" från min sida, alltså, även om det för all del fanns en del vassa nummer att ta del av. Bäst i klassen blev utan tvekan ORANGE GOBLIN, vars ösiga spår verkligen sticker ut. Plussar lite extra gör jag även för LAMB OF GOD, CORROSION OF CONFORMITY, STEELWING, FEED THE RHINO och CHIMP SPANNER.
Lamb Of God – Ghost Walking
Att döma av det jag hunnit höra av LAMB OF GODs nya platta, kommer den sannolikt att återfinnas på en hel del årsbästalistor här framåt slutet av året. Det finns både driv och tyngd, och Randy Blythe har onekligen en jäkla pipa. Hyggligt representativ för materialet är "Ghost Walking" en låt med gott om kvalitéer, men jag kommer ändå på mig själv med att tänka att "lika underbart köttig som 'Contractor' från förra given är den alls inte". Nu är det för all del en tufft lagd ribba, och detta spår är mer än godkänt.
COC har i mitt tycke gjort en del spår som är bland de allra bästa stonerlåtarna någonsin, som t.ex. sinnessjukt svängiga "Born Again For The Last Time". Här har veteranerna bitvis dragit ner på tempot lite, och doomat till sig en smula. Groove finns det dock ändå gott om, och de nästan en aning punkiga snabbare partierna erbjuder snygg variation. De bitvis väl generösa Seattle-vibbarna (jag tycker mig höra en del SOUNDGARDEN) skulle kunna utgöra ett aber, men riffet som börjar efter tre och en halv minut är löjligt skönt och väger upp för detta. Ingen anledning till oro för fansen, alltså – COC rockar fortfarande...
Therapy? – Stark Raving Sane
Andy Cairns galna gäng är något av husgudar för mig; jag kan säkert lista ett trettiotal låtar från en handfull olika skivor som ALLTID funkar att lyssna på. Mina förväntningar är alltså höga när jag trycker på play, men kommer tyvärr en smula på skam. Visst, det är lite crazy, så där, och visst hörs det att det är THERAPY?, men jag skulle ha velat ha mer av antingen melodier eller rå, nervig energi. Nu blir det lite mitt emellan; vare sig riktigt catchy eller riktigt skruvat. Inget vinnarspår.
Cannibal Corpse – Demented Aggression
När det kommer till de kannibalistiska liken vet man vad man får: hyperbrutala blastbeats, misantropi i C# och kompromisslöst mangel... Så även här, och även om jag aldrig varit ett stort fan av bandet får jag erkänna att signaturriffet onekligen funkar riktigt fint, mycket tack vara skinnpiskaren Paul Mazurkiewicz trivsamma turboläge. Är du i behov av att örfilas vaken utgör "Demented Aggression" precis vad du behöver!
Animals As Leaders – Odessa
Att ANIMALS AS LEADERS gillas hos musikkritikerna går att förstå. Intrikat, komplex och elegant mix av tech metal och jazzig prog står på programmet. Detta instrumentala spår imponerar förvisso med den spelskicklighet och lekfullhet det visar upp, men förmår inte riktigt engagera mig hela resan igenom som ren musik betraktat. Stilpoäng ändå för den intelligens med vilken bandet lär charma minst lika många jazzfans som metalfans.
Warning – spoiler alert! Nu är det för all del lite tidigt att börja prata i termer som "årets bästa riff" redan de första dagarna i februari, men fan vet om inte refrängriffet i ORANGE GOBLINs "Red Tide Rising" åtminstone kommer att vara en seriös tävlande i de diskussionerna. Lägg till det ett thrash-spår med skönt gung och bra driv där rutinerade sångaren Ben Wards härligt raspiga röst visar vägen, så har ni receptet på denna promos bästa låt. Jag skiter faktiskt i att jag förstör spänningen, det måste bara sägas.
Steelwing – Full Speed Ahead
Svenska STEELWING håller retrofanan högt, och bränner av ett nummer som gjort för (och under) 80-talet. Power metal-gitarrer? Check. Allsångsrefräng? Check. Obligatoriska falsettskrik? Check. Tillräckligt mycket thrashvibbar för att det inte skall bli glamsoppa av alltihop? Check, there too. Alltså, jag är kanske inte den störste tillskyndaren av denna genre, men jag känner igen kvalité när jag hör det, och "Full Speed Ahead" är en riktigt bra låt – så det så.
Monstro – Anchors Up!
MONSTRO är en annan sådan där kritikerfavorit som är tillräckligt säregna i sitt sound för att erhålla kulturcredd. Musikaliskt handlar det om alternativrock som sträcker ut handen till både pop och (i mindre utsträckning) grunge, och det är en cocktail som helt enkelt inte smakar för undertecknad. Visst finns det en skaplig atmosfär hos spåret, och fans av t.ex. U2 kan säkert tänkas gilla detta. Jag passar dock.
Zico Chain – New Romantic
"New Romantic" erbjuder fästande melodier, välproducerad elegans och påtaglig hitfaktor. Under versen – som är lite lagom nervig – är jag därför fortfarande övervägande positiv, det uppenbart amerikaniserade "vi siktar på listorna"-soundet till trots. Refrängen visar sig dock vara värsta CREED- och NICKELBACK-pekoralen, vilket onekligen kittlar kräkreflexen en smula. Jag lämnar ZICO CHAIN med en väldigt kluven känsla: jag är övertygad om att jag just hört en given listklättrare, men likafullt kan jag inte förmå mig att gilla spåret.
Feed The Rhino – Knives
Skulle man döma av introts första sekunder skulle vi ha prog att vänta, men det är inte riktigt vad de hungriga noshörningarna sysslar med. Istället handlar det om atmosfärisk men genuint aggressiv tonkonst som möjligen kan sorteras in som "post-hardcore". Oavsett eventuella etiketter är "Knives" ett skönt spår, där refrängriffet är svårt att inte nicka i takt till och där breaket efter två och en halv minut är riktigt starkt. Stjärna i kanten även för det kompromisslösa vrålandet från vokalisten Joe Cutrera.
Chimp Spanner – Dark Age Of Technology
Paul Antonio Ortiz, eller CHIMP SPANNER som han kallar sitt enmansband, har definitivt lyssnat mer än en och annan timme på band som PERIPHERY, MESHUGGAH och TESSERACT. Här snackar vi matematiskt uträknade stackatoriff, flummigt atmosfäriska ambient-bakgrunder och löjligt elegant solospel på gitarren. Den här typen av musik innebär ofta en svår balansgång mellan det imponerande kreativa och det överdrivet pretentiöst komplexa. CHIMP SPANNER kommer dock ur äventyret helskinnad, då "Dark Age Of Electronica" är ett riktigt behagligt spår.
Här måste jag få göra en liten utvikning aningen off topic. Den genrebeteckning som oftast brukar tillmätas band som de ovan nämnda är "djent", och om man läser på Wikipedia om termen ser man att vissa riktat kritik mot dess giltighet. Tydligen finns det de som menar att ett onomatopoetiskt ord för ett gitarrljud inte kan anses utgöra tillräcklig grund för en egen genre. Ett halvt poäng för det, kanske, för visst har dett gått inflation i att "uppfinna" nya subkategorier av metal. Trots det finner jag det omåttligt roligt att det band som primärt omnäms som kritiker är ROSETTA, av Wikipedia kategoriserade som "post-metal" – för DET är ju också ett jävla logiskt och distinkt genrenamn...
Elimination – Claustrophobia
Thraaaash! ...like it’s 1986, motherf**ker. Med fötterna fast förankrade i den mylla band som SLAYER och KREATOR förädlat, bjuder ELIMINATION på ett spår i klassiskt thrash-stuk. Inte på något sätt oävet, men det har onekligen gjorts både många gånger tidigare och i flertalet av dessa tillfällen minst lika bra. Följaktligen ett aningen överflödigt spår, som dock skall ha stilpoäng för ett riktigt snygt gitarrsolo.
Firebrand Super Rock – Wheel Of Pain
Här svidar vi upp oss i retrokostymen igen, och fyrar av några hjältiga falsettskrik med handen placerad i en snyg pose på vår spandexklädda höft. Vilket årtionde som avspeglas behöver jag knappast specifiera, det listar ni ut själva. Det jag istället kan konstatera är väl att de som gillar den eran sannolikt gillar även FIREBRAND SUPER ROCK. De kan sin sak, och även om "Wheel Of Pain" är något av en bagatell är det ändock en trivsamt charmig sådan.
Efter ett dystert och vagt oroande pianointro brakar "The Escapist Notion" loss i en kaskad av tekniskt avancerad och tämligen illasinnad dödsmetall. Ett välkomponerat spår som är svårt nog för att vara intressant, men tillräckligt lyssningsbart för att även funka praktiskt. Bra growl, samt snygga detaljer som körer och (vad jag tror är) sitarer som emellanåt smyger med i bakgrunden, bidrar också till att höja helheten. Dock känns produktionen lite tunn och basfattig, vilket är ett ganska tungt minus.
Avosetta – Meltdown
Sist ut på denna promo ger sig AVOSETTA tillkänna, och denna bekantskap visar sig vara en väldigt samtidsdaterad, till soundet ganska amerikaniserad kombo som bjuder på musik i gränstrakterna mellan powerpop och alternativrock. Lite som ALEXISONFIRE möter BUSH, kanske? På sitt sätt ganska hittigt, men samtidigt väldigt strömlinjeformat och aningen opersonligt. Njae...
Både högt och lågt på denna promo. Inget klockrent "väl värt att vänta på!" från min sida, alltså, även om det för all del fanns en del vassa nummer att ta del av. Bäst i klassen blev utan tvekan ORANGE GOBLIN, vars ösiga spår verkligen sticker ut. Plussar lite extra gör jag även för LAMB OF GOD, CORROSION OF CONFORMITY, STEELWING, FEED THE RHINO och CHIMP SPANNER.
torsdagen den 2:e februari 2012
Gitarrporr
För att fira att det nu är 25 år sedan den framgångsrika RG-serien introducerades, lanserar Ibañez några specialversioner av detta klassiska instrument.
Lite mer speciell än de övriga är förmodligen varianten med tilläggsnamnet JEM-EVO. Här snackar vi en replika av Steve Vais egna Evo, autentisk ner till fejkade sprickor i lacken och ett axelband med äkta Vai-svett på... Upplagan är begränsad till 100 exemplar världen över - och till Sverige kommer ett enda.
Förlåt, vad sade du? Priset? Åh, det är rena rama kapet... typ.
Okej, sextionio papp kanske kan avskräcka en och annan fattig student, det medges - men den är onekligen rätt snygg för att vara både krackelerad och svettig!
Lite mer speciell än de övriga är förmodligen varianten med tilläggsnamnet JEM-EVO. Här snackar vi en replika av Steve Vais egna Evo, autentisk ner till fejkade sprickor i lacken och ett axelband med äkta Vai-svett på... Upplagan är begränsad till 100 exemplar världen över - och till Sverige kommer ett enda.
Förlåt, vad sade du? Priset? Åh, det är rena rama kapet... typ.
Okej, sextionio papp kanske kan avskräcka en och annan fattig student, det medges - men den är onekligen rätt snygg för att vara både krackelerad och svettig!
...och nej, jag är inte sponsrad av vare sig 4Sound eller Ibañez (även om skamliga förslag emottages med tacksamhet!) utan råkar bara gilla Ibañez gitarrer.
fredagen den 27:e januari 2012
Fredagsmys
Jahapp, fredag och allt; vad hittar man på då, då...?
Har ni inget bättre för er kan ni väl göra som jag gjorde, ta vägarna förbi Steel Garden och upptäcka RIVAL SONS (om ni nu inte redan har gjort det). Satan vad fint det svänger!
Ett annat alternativ kan väl vara att läsa min recension av THE EMBODIEDs självbetitlade debutplatta på WeRock. Den har iofs legat uppe rätt länge nu, men jag har alldeles glömt bort att tipsa om den. Dumt, för det är hårdrock som inte skäms för sina melodier utan att för den skull sakna punch.
Skulle nu inte heller detta falla er i smaken, kan ni alltid deppa lite soft till finska dysterkvistarna SWALLOW THE SUNs kommande platta "Emerald Forest And The Blackbird", som ännu en knapp vecka från idag streamas i sin helhet på finska Inferno Magazine. Riktigt vackert, och redan nu en tänkbar kandidat till årets high score-summering; själv är jag ruskigt förtjust i black metal-minnande "Hate, Lead The Way" och sjukt finstämda "Cathedral Walls".
...fast det är klart, depp är kanske inte melodin så här på fredagkvällen? I så fall kan du istället slå klackarna i taket över det grymma faktum att sommarens Metaltown här i veckan blev ännu mycket bättre - eller vad sägs om de synnerligen okattpissiga tillskotten OPETH, KYUSS LIVES! och NASUM?
Om inte det räcker för att höja dina mungipor, lär videon här under ha en god chans. Det är "Hank Is Dead" från amerikanska stonergänget RED FANG. Låten är väl okej men inte mer, men videon är... speciell. Särskilt början - alltså, grabbar, ni skall inte röka så där mycket av skiten innan ni skriver videomanus; det går åt helvete då...
Nåväl - trevlig helg på er!
Har ni inget bättre för er kan ni väl göra som jag gjorde, ta vägarna förbi Steel Garden och upptäcka RIVAL SONS (om ni nu inte redan har gjort det). Satan vad fint det svänger!
Skulle nu inte heller detta falla er i smaken, kan ni alltid deppa lite soft till finska dysterkvistarna SWALLOW THE SUNs kommande platta "Emerald Forest And The Blackbird", som ännu en knapp vecka från idag streamas i sin helhet på finska Inferno Magazine. Riktigt vackert, och redan nu en tänkbar kandidat till årets high score-summering; själv är jag ruskigt förtjust i black metal-minnande "Hate, Lead The Way" och sjukt finstämda "Cathedral Walls".
...fast det är klart, depp är kanske inte melodin så här på fredagkvällen? I så fall kan du istället slå klackarna i taket över det grymma faktum att sommarens Metaltown här i veckan blev ännu mycket bättre - eller vad sägs om de synnerligen okattpissiga tillskotten OPETH, KYUSS LIVES! och NASUM?
Om inte det räcker för att höja dina mungipor, lär videon här under ha en god chans. Det är "Hank Is Dead" från amerikanska stonergänget RED FANG. Låten är väl okej men inte mer, men videon är... speciell. Särskilt början - alltså, grabbar, ni skall inte röka så där mycket av skiten innan ni skriver videomanus; det går åt helvete då...
Nåväl - trevlig helg på er!
