Deathember – A Thousand Flatlines

Dags att återgå från det förra inläggets ovanligt politiska ton, och ägna sig åt det primära fokusområdet igen: hårdrock! Detta i form av en noggrann dissektion av DEATHEMBERs debut-EP "A Thousand Flatlines".

Bakgrundsfakta

DEATHEMBER är ett Stockholms-baserat dödsmetallband som bildades 2008 ur resterna av flera andra band som tappat styrfarten. Ambitionen är att lira snabb, teknisk och intensiv metal med fokus på groove, och för denna står:

Elias Ryen-Rafstedt (trummor)
Staffan Birkedal (gitarr)
Rikard Bonander (gitarr)
Pontus Wicklander (bas)
Tobias Sandin (sång)

Efter 2010 års obetitlade demo började det hända grejer för bandet, och när debut-EP:n spelades under 2011 var det med välrenommerade Dino Medanhodzic (CARNAL FORGE, INTOHIMO, SAVING JOSHUA) bakom spakarna i Radionika Studios. Den 19 november släpptes det egenutgivna verket via Amazon och iTunes.

Noterbart är att den f.d. SIKTH-sångaren Mikee W. Goodman gör ett gästspel på spåret "The Linear Act".

Omdöme om skivan

Första spåret ut heter Projection Of Reality, och inleds med ett behagligt tungt och snyggt introriff i bästa MESHUGGAH-stil. Även versen är behagligt tung och med bra driv, även om det är aningen mindre meckiga tongångar som gäller här utan istället lite mer fokus på gung. Även om jag får lov att erkänna att jag bitvis har svårt för de skrikigare sångpartierna i den här låten (jag är överlag inget fan av pig squeal-growl) erbjuder refrängen en cool växelverkan mellan sådan skriksång och grövre growl, som resulterar i ett sjujäkla driv. Under låtens långa, lite lugnare avslutningsparti tappar numret lite i fokus, vilket är synd.

Ett synnerligen vansinnigt skratt inleder efterföljande Amongst Corruption, som även efter att den tar fart på allvar fortsätter att vara en bitvis ganska udda fågel. Signaturriffet är tillika låtens bästa, med ett riktigt bra groove. Även här tycker jag annars att breakpartiet efter mitten av låten känns aningen planlöst, och även om jazzigheten är rätt skön på sätt och vis, blir låten som helhet lidande. Tvåtaktsavslutningen är dock ösig som fanken!

Låt nummer tre bär titeln Scapegoat, och här är det fullt ställ från början som gäller. Versriffet innehåller en cool backbeat-sektion som får mig att dra på munnen, och refrängen är cool den med – som ett övertänt AC/DC på seriösa steroider lyckas DEATHEMBER här lira vad som egentligen är rock 'n' roll snarare än dödsmetall, om än i övertygande förklädnad. Rockigheten sitter i under det tyngre breakdownpartiet, som här faktiskt tillför positiv variation, och stilpoäng utdelas även för det närmast RAGE AGAINST THE MACHINE-minnande scratch-partiet under gitarrsolot. Coolt och övertygande nummer, även om den där riktiga hooken egentligen saknas.

Här har vi kommit fram till f.d. SIKHT-vokalisten Mikee W. Goodmans gästspel, dvs. The Linear Act. Efter ett stämningsfullt intro (som påminner vagt om LED ZEPPELINs "Kashmir") matas det på med ett blytungt och malande riff, innan versen så gör entré. Den viskade talsången här funkar egentligen inget vidare, men å andra sidan är refrängen löjligt tung och skön, och det halvgalna partiet strax efter två minuter äger en tilltalande lekfullhet á la SYSTEM OF A DOWN. Avslutningen drar ut på tiden något för mycket, men ändå ett starkt nummer allt som allt.

Crash And Burn erbjuder mera rock 'n' roll-vibbar med ett riffande som egentligen inte har sitt naturliga habitat i en dödsmetall-omgivning, men det funkar förvånansvärt bra. Åtminstone under versen; i refrängen blir intensiteten och därmed drivet kanske aningen bristfälligt, även om jag för all del gillar det flitiga användandet av crash-cymbalerna Ett diskret stycke örongodis är för övrigt den ögonblickskorta effekten på sången efter 2:24 – håll utkik efter den! Uppbyggnaden till breaket är skön, men formeln med ett break strax efter mitten av låten (typ efter andra refrängen) börjar kännas lite för bekant.

Sist ut är This Treacherous Mind, som sticker ut lite med sitt doomiga, BLACK SABBATH-aktiga intro och förekomsten av synthslingor i versen. Här skall sångaren Tobias Sandin ha stilpoäng för den råa nerven och den kompromisslösa intensiteten i sin insats. Spåret som helhet är stämningsfullt, vagt obehagligt (på ett positivt sätt) och utgör en snygg kontrast mot de andra, mer okomplicerat mot strupen huggande spåren. Dock är juryn fortfarande under överläggning om man verkligen får avsluta en låt med en minuts regn-ljudeffekt och lite akustiskt plink utan att tas av kliché-polisen...?

Bästa låt

Det finns egentligen inget spår som verkligen dominerar, men Scapegoat, The Linear Act och This Treacherous Mind är nog trots allt att se som något vassare än de resterande tre.

Betygsättning

Låtmaterial 6/10. Genomgående en stabil och hyggligt hög nivå; det blir aldrig tråkigt att lyssna på DEATHEMBER. Det där önskvärda "hitspåret" lyser dock med sin frånvaro, och vissa av låtarna känns aningen planlösa i sin struktur. Gott om potential vad det verkar, men alltså en del kvar att slipa på.

Produktion 4/5. Få anmärkningar här. Det enda skulle väl vara att när sångstilen är så pass ljus som den bitvis är, blir det extra viktigt att fetta till gitarrljudet något lite extra så det inte kommer bort. Nu är det ingen riktig fara på taket, men kanske, kanske kunde ljudbilden ha vässats något lite i detta avseende. En extra stilpoäng delas ut för det mycket stämningsfulla omslaget!

Originalitet 4/5. Vid en första anblick (kan man säga "anhörning"?) låter "A Thousand Flatlines" kanske som ganska standardiserad modern metal. Lyssnar man en gång till upptäcker man dock en högst originell blandning av intensiv dödsmetall med vissa hardcore-vibbar och... ja, faktiskt: klassisk rock 'n' roll. Coolt.

Slutbetyg: 7,0 / 10

Jag är övertygad om att potentialen hos DEATHEMBER är hög, då det känns som om de är på väg att hitta en ganska egen – och effektfull – stil. Dock är låtmaterialet fortfarande inte riktigt uppe på den där nivån som behövs för det stora breaket. Debut-EP:n är för all del en helt okej bekantskap likafullt...